carolineawesome

Jag undrar... undrar varför folk har så svårt att ta risker. Särskilt risker som man egentligen vill ta, för att det är det man känner för. Man vet att det kommer att få en att må bättre, kanske det kommer att skita sig i längden, men det är ju något man får ta i så fall. Är det värt att offra något om det finns något annat som kommer att göra en glad just nu? För att man inte vågar bli sårad.. Vill man verkligen stå på samma plats och trampa, inte må bra, utan att tänka "det funkar, detta är jag van vid, jag kommer inte bli ensam om jag är kvar här". Jag kan inte förstå hur folk kan vara så fega. Och det som stör mig mest är att man vet vad de egentligen vill. Det är så förbannat frustrerande att få stå ut med folk som inte vågar ta ett steg, för det påverkar ju en själv. Hade man inte vetat vad folk ville så hade det varit lättare att släppa det. Men att veta att det inte händer något i rätt riktning på grund av att folk är så förbannat fega så är det fan jobbigt. Önskar att jag kunde få folk att våga, det går väl ibland med små saker som inte rör en själv, men det verkar aldrig gå när man själv är inblandad. Ännu värre är att när dessa folk står och stampar så sårar de andra, de som finns i "det man är van vid", fast de inte tror det. De håller sig själva från att bli sårade, och det är inte ens säkert att de kommer bli det! Risken är större för att de faktiskt blir lyckligare. Eller över huvudtaget lyckliga, för att de kommer att märka att de faktiskt inte har varit lyckliga alls. Man mår ju dåligt över att skita i sina känslor, fatta det!

Hoppa för fan, det smäller inte. Inte så länge du landar på något mjukt, som du kommer att göra.. Snälla